Divan-diva?
Idag har jag tänkt på min mormor. Eller snarare på äldre kvinnor i allmänhet som nått en hög ålder. På hennes tid, som yngre kvinna, fanns inget som hette "egen-tid". Jag tror inte att hon lade sig på soffan efter en tuff dag av barnuppfostrande, matlagande, tvättande och så vidare. Om någon sov på soffan så var det morfar, men då efter slitet på arbetet. Dessutom sov han inte middag på en divan, han slaggade gött på en, halvmeter för kort, kökssoffa.
Tiderna var annorlunda, jag påstår absolut inte att det var bättre eller att jag skulle vilja byta. Jag uppskattar att jag kan lägga mig och sussa lite på min divan efter, som idag, en delad tur.
Meeeeen, som Mr. Irving brukar säga, ibland känns det som att jag tillbringar mycket tid av mitt liv med att ligga på divanen. Istället för att göra något alltså. Oftast intalar jag mig att det är okej för att jag antagligen behöver det. Andra stunder blir jag lack på mig själv för att jag inte orkar nåt mer än att, tja, bara ligga där och dra.
Just idag känner jag att slappandet får vara okej, for now iallafall. Jag samlar krafter helt enkelt. Sen blir det andra bullar.
Peace!