Livet enligt mig...

För ett tag sedan var känslan riktigt bra. Jag var peppad för dejting och laddade ner första bästa app. Pratade med killar och allt kändes kul och pirrigt. Men nu? Känslan är som bortblåst. Träffarna blir inte av, mest på grund av mig. Jag orkar inte. Orken ska räcka till så mycket annat just nu och är det rättvist att blanda in en stackare i allt det här som är mitt liv nu? Eller är det bara en dålig ursäkt för att man är rädd? För att man är feg? 

Tror det är en kombination av allt. Men lite skraj är man ju allt, det går ju inte att förneka. Skraj för att saker förändras och innerst inne är det ju det man önskar, så varför kör man inte bara på, hänger med?