SOM ETT BREV PÅ POSTEN
Idag fick jag mitt tjänstgöringsintyg från jobbet. Så många timmar, dagar och år(!) jag arbetat där.
Jag började på hemtjänsten 2006, när jag var 19. Jag och Kristian hade precis flyttat tillbaks till Jönköping och jag skulle börja plugga till lärare på hösten. Det var dags att söka sommarjobb, vilket jag gjorde, och några veckor senare ringde det en Monica som ville träffas för en intervju. Jag var ung, nervös och oerfaren. Jag minns hur nervös jag blev när Monica frågade:
"I hemtjänsten är det ju så att vi till stor del arbetar med äldre människor, vilket betyder att de kan gå bort, är du bekväm med att du kan stöta på det?"
Vad svarar man på det? "Jag tror det" har jag för mig att jag sa. Under mina, nästan 10, år i jobbet har jag "bara" varit med om det två gånger.
Första gången jobbade jag och en kollega kväll. Hon skulle gå till en farbror som tidigare under kvällen känt sig lite konstig och som vanligt säger man "ring mig om det är något". Det gjorde hon. Det sorgliga var att hon och den här farbrorn känt varandra länge och hon var nästan som en dotter för honom. Kvällen gick åt till att trösta min kollega istället för att vara "rädd" för den avlidne farbrorn. Dessutom tror jag att jag inte blev rädd för att jag blev förberedd tack vare av att kollegan ringde. Minuterna som gick från att jag tog emot samtalet till att jag var på plats i lägenheten var inte många, men de var tillräckligt.
Andra gången ringde en vikarie dagen innan jag skulle börja jobba efter semestern. Jag hade haft hand om "min lilla dam" under flera års tid och vikarien tyckte att jag borde få veta det innan jag började jobba istället för att börja arbetsdagen med en smärre chock. Jag visste att hon var dålig redan innan jag gick på semester och hon hade uppnått den högaktningsfulla åldern av 96. Men lite sorgligt är det alltid. Tänk dig att du träffar en människa i princip varje dag när du jobbar, vecka ut och in. Man får en relation, lär känna varandra. Jag visste vad hon behövde utan att hon behövde säga det. Jag vattnade hennes orkidéer som hon ville och gjorde henne fin i håret. Vi städade ur garderoberna och såg till att hon alltid var ren och snyggt klädd. Det främsta arbetsredskapet är finkänslighet och respekt. Så det kändes väldigt bra att få komma och ta avsked.
Egentligen skulle det här inlägget handlat om något helt annat. Hur mycket jag vuxit som människa både utanför och i mitt yrke. Hur jag tror att jag gått vidare. Hur rätt det känns. Det kan vi ta en annan gång, det fick bli en nostalgitripp istället. <3